eekenya.blogg.se

 

I bussen är det kvavt, väglagen är fyllda med fartgupp och hål vilket gör att bussen hoppar upp och ned med jämna mellanrum. Biltutor hörs från alla håll, ett ljud som gör att stressen lägger sig över mig. Innan vi svänger in till Mathare känner jag ingenting, jag vet inte vad jag snart kommer att får uppleva. Jag får snart se med egna ögon den värld som legat gömd för mig under hela min livstid.

 

Längs med vägkanten ligger människor som lik, det är oftast äldre män som ligger däckade efter alldeles för mycket limsniffade men chocken slog mig inte riktigt först jag fick se en inte allt för gammal pojke inhalera något ur en flaska. Detta var en början på den timme som snart skulle kännas som en evighet.

 

Skillnaden på Kibera och Mathare är definitivt stämingen, auran omkring männsikan. Här fanns det mycket med rädsla och här fanns heller ingenting gömt. Jag var rädd. Rädd för mitt liv. Hur många vi var eller hur många poliser vi hade med oss kunde inte ändra på det. 

 

Barnen vi hade med oss från Vocals tog vi i varsin hand, de följde oss hela vägen genom slummen. I min hand hade jag en flicka, hon var nio och drömde om att en dag bli läkare, hon vägrade släppa min hand och kramde hårdare och hårdare ju längre in i slummen vi kom. 

Att gå i Mathare var som och att gå på en sopptipp och lukten tränger igenom hela kroppen. Peter varnade oss för att kliva på plastpåsarna som låg slängda på marken, varför då tänkte jag? Jo, för att människorna som bor i slummen använder påsarna som deras toalett och slänger sedan ut det på gatan. I Mathare var det omöjligt att undvika. Vägarna var uppbyggda på plastpåsar. Det här var något jag aldrig kunnat föreställa mig. 

 

När vi kom till vägen som skulle leda oss till barnhemmet började allt fler barn komma fram till oss, vissa som följde efter, en del ropade fula ord och andra som ville ha saker av oss. En pojke, grön sliten tröja, bruna trasiga byxor, inte äldre än 5 år och inte längre än mina ben gick fram till mig. Kollade på mig, och sen på min kamera. Han sa något jag inte förstod. Jag förstod vad han ville med jag kunde inget göra än att lyfta blicken och fortsätta gå. Möttes av ett slag på armen. Han slog mig. 

 

 Evelina