eekenya.blogg.se

 

Ju närmre vi kommer barnhemmet känner jag ett konstant drag i armen. För varje steg vi tar ökar takten i hennes korta, smala ben och även om jag inte riktigt följer hennes takt vägrar hon släppa min hand. De blåa portarna står öppna och när vi är en meter ifrån, släpper hon min hand och springer in. Hon är trygg nu, hon är hemma.

Vad jag tänker när jag kliver in genom porten vet jag inte men det första jag möts utav ett hav utav barn, ett hav  som omringar mig och alla andra i ett enda andetag. 

 

Cementhus, utan väggar, dörrar eller fönster. Här finns ingen el eller värme. Du lever på dagsljus, utan varma kläder eller vatten. Barnhemmets fasad var uppbyggt med våningar utan något som tar emot dig om du faller omkull. Död.

Tillsammans tränger vi ihop oss med barnen och hittar till ett kalt och kallt rum. Torkrummet. De hjälps åt att plocka undan den fuktiga tvätten och vart sedan den tar vägen vet jag inte. Omkring mig samlas barnen och alla vill vara med på kort. En efter en hör jag röster som tyst skriker, Me! Me! Me! Sansat försöker jag be dem att ställa upp en och en men otåligt hoppar den ena in i bild efter den andra.

Mitt hjärta tyngs, i halsgropen växer klumpen med gråt och jag sväljer gång på gång. Jag vill ingen glömma men det är svårt. 

Fram kommer en flicka och drar mig i tröjan medan två andra står på en bänk bakom mig och flätar mitt hår. Hon ber mig ta kort på henne och hennes syster.

 

Som syster kan jag relatera, vad hade jag velat om inte föräldrar fanns med i bilden? Jag lever för min familj, mina systrar, mina bröder och jag är så tacksam att jag har de med mig, oavsett var i världen jag befinner mig. 

Vid det har laget har det bosatt sig stora tunga stenar i magen på mig, jag har inte riktigt förstått att jag är där jag är och gråten blir svårare att svälja. Jag kan inte förstå att det är här de bor, 365 dagar år ut och år in.

 

På vägen ut från det kala torkrummet möter jag en 12-årig flicka som för det mesta hållt sig i bakgrunden. Vi byter några ord och hon följer mig resten av vägen ut från barnhemmet. I de smala gångarna är det trångt att gå, i rummen intill ser jag barn vagga mindre barn i famnen. Hon kan inte varit äldre än 5-6 år.

 

Vi står tätt intill varandra, jag håller om henne, försiktig men utan att släppa. Om jag kunde skulle jag se till att ge dem det dem behöver. Kärlek och någon som tar väl hand om dem. 

"Bye Beautiful" säger jag innan det är dags att gå och möts utav ett blygsamt leende. Innan jag ens hinner vända mig om stoppar hon mig, kramar mig en sista gång. Jag vänder mig om snabbt, går utan att vända mig om och bryter ut i tårar. 

 

 Evelina