Sista stegen
Jag kunde inte riktigt förstå att jag var påväg därifrån. Där står dom kvar, left behind återigen.
Vägen tillbaka till bussen var den värsta i mitt liv. Människorna i slummen förstår inte riktigt varför jag gråter, varför jag berörs så starkt över hur världen ser ut för dom. Men det är väl just det, det är deras liv. Det är det enda dom vet om. Vad har dom att jämföra med?
Tårarna rinner ner för kinderna, det svider i hela ansiktet. Jag lägger håret för ansiktet, så mycket jag bara kan. Jag vill inte att någon ska se mig, jag vill inte möta blickar, jag skäms. Längs med vägen kommer barn springandes mot oss. ”How are you? How are you?” upprepas högt flera gånger. Varje ord känns som ett slag i magen. Vi är tysta, fortsätter gå och vänder oss inte om.
De sista stegen innan bussen känns som en evighet och jag vill bara springa, så fort jag kan bort därifrån. Det känns dumt att erkänna, men så var det. Just den känslan låg i luften hela vistelsen i Mathare. Att känna sig hatad av så mycket människor samtidigt är det läskigaste jag någonsin varit med om, att känna rädsla för sitt eget liv. Det känns i hela kroppen.
På bussen forsätter tårarna att rinna, det finns liksom inget slut. Det är inte över här. För mig är det lätt att ta mig därifrån men det kan inte dom.
Kommentera