eekenya.blogg.se

Att besöka slummen i Mathare var en otroligt jobbig upplevelse. Något som inte går att beskriva fullständigt varken i bild eller text. 

 

Redan när vi åkte in i området med bussen kunde man känna den negativa stämning där. Känslan jag fick när jag klev ur bussen var obehag. Jag kände mig inte välkommen och alla människors blickar gjorde mig illa till mods. 

 

Vi följde några barn som vi träffade när vi var på Vocal till barnhemmet de bor på och det gjorde ont i hela kroppen att se miljön de vistas i. Promenaden vi gick genom Mathare för att komma till barnhemmet var jobbig. Allt här är så overkligt. Det låg människor utslagna på marken och tanken på att det är den miljön barnen vistas i får mig att må illa. Hela vägen ifrån bussen till barnhemmet höll jag en av flickorna i handen. När vi kom fram till barnhemmet frågade jag henne om det var där om bodde och hon svarade med ett leende att det var det. 

 

Min första tanke när jag såg barnhemmet var att det som fanns innanför dörrarna inte är något jag någonsin skulle kalla för ett hem. Det var inte ens ett färdigt hus. Bara en betongbyggnad, utan ordentliga väggar och kala rum med dubbelsängar i stål, de flesta utan madrasser. Det gör ont i mitt hjärta och i hela min kropp när jag tänker på det. Ingen elektricitet, värme eller rinnande vatten.

 

Trots omständigheterna var nästan alla barn glada. De skrattade, frågade saker, ville bli fotade och blev överlyckliga när de själva fick prova att fotografera. En äldre flicka, kanske tolv år gammal. som bar på ett spädbarn frågade mig varför min kompis grät och jag visste inte alls vad jag skulle svara. Att säga till dessa barn att vi är ledsna för att de lever under dessa omständigheter skulle inte hjälpa dem på något vis, snarare bara släcka hoppet i deras ögon. Att säga att vi saknar våra familjer skulle också kännas så fel, eftersom de själva inte har någon familj, så jag ljög. En vit lögn om att hon längtade hem eftersom vi bor så långt bort blev mitt svar. 

 

Att lämna barnhemmet och alla barnen i miljön där var något utav det jobbigaste jag någonsin gjort och tårarna rann hela vägen tillbaka till bussen och en bra bit under bussresan. Den här dagen har fått mig att tänka något ofantligt mycket. Jag är så tacksam över allt jag har, över mitt liv, mina vänner och min familj. Livet är så orättvist och jag hatar det.

 

Elise